'' Med osäkra steg närmade jag mig den stora byggnaden. Jag visste vilken ingång jag skulle in genom. Resten var oklart. Jag valde att gå på toa. Jag tvättade av ansiktet och försökte samla mig. Utan resultat. Mötte en person i korridoren i väntan på hissen. Åkte upp till en våning där jag var ensam. Åkte ner igen lika snabbt som jag kom upp. Det var så kallt. Tomt. Nere på samma våning som innan mötte jag ännu en person. Jag fick då hjälp.. I hissen till rätt våning vällde tårarna ner för kinderna. Jag var nu några sekunder ifrån att ge upp. Att gevika och låta en annan individ vinna över mig. Men jag var tvungen. Jag bröt mot min egen spelregel och gick efter vad jag trodde skulle vara bäst.

Känslan var fortfarande kall och tom. Förutom tårarna som vägrade sluta rinna. Hur mycket jag än drog bort den utgrötade mascaran med tröjärmen så fortsadde det. Till slut gick det över till en irritation och ögonen började svida.

Jag blev tillfrågad om personen i fråga väntade mig. Med några snyftningar fick jag fram ett nej. Ett ganska tyst nej. Jag blev ledd till en annan avdelning. Där blev jag välkommnad av en medelålders kvinna med glasögon. Hennes hand var alldeles kall när den snuddade min nacke samtidigt hon tog med mig vidare.

Jag tittade mig omkring, tänkte inte så mycket utan grät mest. En förvirrad nybliven fjortonårig flicka, det var jag vid det tillfället.

Folket där inne tittade märkligt på mig. Dom undrade väl vad det var för fel på mig? Eller var det något fel? Jag vet inte. Jag var bara en rädd, osäker och ledsen liten flicka som saknade en del av sitt liv. En av dom sista pusselbitarna för att jag skulle kunna vara nöjd. Men pusselbiten var trasig, och delat i flera småbitar. ''